Okategoriserade

Tilltro

Att ha tilltro till sig själv kan låta enkelt och självklart men när det kommer till kritan så är det många av oss som inte känner det. I synnerhet när det kommer till förmågan att kunna kommunicera med andar så är många av oss skeptiska. Jag har själv varit där.

Under mina första 7 år i livet föll sig kommunikationen med naturandarna av sig själv. Jag hade ingen som hade “lärt” mig att det inte går och fått mig att misstro på min egen förmåga. Jag visste inte ens att jag gjorde det. När jag sedan blev lite äldre och jag lärde mig att ett liv bortanför det här livet, bortanför det fysiska livet, ansågs som något man inte visste och få hade riktig tro på. Många hoppades att det skulle finnas något mer men ingen visste egentligen. Det var något man pratade om i religiösa termer men som då blev till något helt annat, något som jag hade väldigt svårt att tro på.

 

Min kommunikation pågick dock under alla dessa år men i min enfald, i brist på bättre vetande, så var jag övertygad om att allt som kom till mig var mina egna tankar och ingenting annat. Det var först när jag i vuxen ålder hamnade i en situation tillsammans med andra där vi fick prova vår förmåga som jag faktiskt förstod att jag kunde kommunicera med naturandar. Det var inte förrän jag skulle börja arbeta med det på egen hand som sanningen uppdagades för mig att jag hade kunnat hela tiden och faktiskt också gjort det hela tiden.

Trots det så misstrodde jag mig själv och min förmåga. När jag inte längre var tillsammans med andra och inte hade det stödet så var tron på mig själv inte tillräckligt stark utan tankar som “Varför skulle jag kunna när inte andra kan?” osv. På grund av fostran, åsikter, riktlinjer, oskrivna samhälleliga regler, mm, att ett andligt liv är ett enda stort ? Hur skulle jag då kunna tro på det och att JAG, lilla jag dessutom skulle kunna kommunicera med dem. Det kändes som alltför otroligt, måste ju vara påhitt från min egen sida. Det var ju något som Jesus, Buddha och andra stora personligheter hade gjort. Inte jag.

Det som inte släppte mig var min övertygelse om att det finns liv efter döden, att det finns andliga varelser och att man kan kommunicera med dem, bara inte jag. Tack vare den övertygelsen och att jag faktiskt hade lyckats att kommunicera tillsammans med andra fick det mig att fortsätta med arbetet på egen hand. Jag bad dock att jag skulle få bekräftelse på det som kom till mig och det fick jag. Bekräftelsen kunde dyka upp var som helst; i ett samtal med andra, på TV’n, i radion, i en tidning, ja minst sagt var som helst så det gällde att vara uppmärksam. Tack vare att jag fick den här bekräftelsen så vågade jag fortsätta mitt arbete. Jag vågade dock inte gå ut med det offentligt för den lilla rösten i mig satt envist kvar “Varför skulle jag kunna när andra inte kan?”.

Efter hand fick jag dock klarhet i hur livet fungerar, vilka vi är, vår förmåga, etc. Övertygelsen och tron på det som jag fick till mig blev allt större och mina kunskaper om oss som människor blev större. Nu är det inte längre någon tvekan om att vi alla kan kommunicera med den andliga världen så den lilla rösten har tystats ner. Det är inte förbehållet några få individer utan det handlar om fostran, åsikter, tro, samhälle mm. Det är det som håller oss tillbaka. Precis så som det var för mig. Men även du kan kommunicera med andliga varelser om du bara släpper misstron till dig själv och slutar lyssna på rösterna som säger tvärtom. Ge dig själv den chansen. Det finns en fantastisk, magisk värld där ute som bara väntar på oss.

TRO PÅ DIG SJÄLV!