Andligt uppvaknande

Vem är jag och vem är du?

Förr hade den frågan för mig inbegripit ett svar som vad jag heter, var jag bor, var jag kommer ifrån, vad jag jobbar med, familjesituation och liknande. Idag är det inte längre lika enkelt. Hur svarar du på frågan vem är du?

I samband med mitt andliga uppvaknande har jag insett att jag är inte mitt namn, jag är inte var jag bor eller vad jag jobbar med. Jag är heller inte alla mina samlade erfarenheter från det här livet. Jag är så mycket mer.

Det är ganska ofta jag hör att vi är alla ett, att vi är en enda stor enhet där alla hänger ihop, men vad innebär det egentligen? Moder Jord förklarade för mig så här: Allt som existerar kommer från en ursprunglig kraft, en energi bestående av ett klart vitt ljus som är ren kärlek. Den energin kallar vi ofta Gud. Så allt som existerar är en del av Gud, eller gudskällan skulle man kunna säga. Man kan också se det som att vi är alla en del av Guds kropp. Om vi föreställer oss att Gud är ett träd så är vi alla delar av samma träd. Vissa delar är lika men alla har olika uppgifter. Många lever skilda åt från varandra men är sammankopplade precis som löven på trädet. Det jag gör på min sida av trädet kan uppfattas av de som är på andra sidan av trädet eftersom vi är sammankopplade. Till synes är vi helt olika delar på trädet, stam, rötter, grenar, kvistar, blad och blommor men tillsammans bildar vi en enhet som vi kallar träd. Inuti stammen flödar vatten som ska förse hela trädet med livgivande näring som tagits upp av rötterna. Samtidigt som bladen får energi från luften och ljuset till övriga delar. Trädet är bebott av allehanda mikroskopiska organismer, insekter, fåglar och djur. Alla lika viktiga. Om du frågar bladet – Vem är du? Kommer du då få ett svar i form av ett namn, var på trädet det sitter eller dess uppgift på trädet? Eller kommer det helt enkelt säga att jag är en del av det här trädet.

Om jag är en del av allting men upplever mig själv som en egen enhet, varför gör jag det? Moder Jord har förklarat för mig att när vi föds in i en fysisk kropp har vi fortfarande sammankopplingen med alltet klar för oss. Men med tiden lär vi av våra föräldrar, syskon och andra människor runt omkring oss att vi är olika individer och allteftersom tappar de flesta av oss kontakten med vårt ursprung. När vi tappar den kontakten blir vi vilsna. Vad är det egentligen som säger att vi över huvud taget existerar? För att veta att man existerar behöver man sätta sig själv i relation till något annat. Oftast i relation till människorna runt omkring sig. Det gör vi genom att få bekräftelse på olika vis. Hur vi får bekräftelse är väldigt olika beroende på hur och när vår omgivning reagerar på oss. Det här skapar ett ego (jaget) som växer i takt med bekräftelserna vi får. Beroende på hur uppmärksamma vår omgivning är på oss så tar sig våra uttryck för att finna bekräftelse på olika vis. Har du haft föräldrar som uppmärksammar dig och ger dig mycket beröm får du din bekräftelse genom att vara duktig. Andra som växer upp med en omgivning som knappt ser dig kan det ta sig helt andra uttryck. Du kanske börjar hitta på bus och tokigheter för det är det enda sättet som dina föräldrar märker dig. Må hända att de blir arga och skäller på dig men de ser dig i alla fall. På så vis vet du att du existerar. Om egot är jaget och egot finns för att vi ska veta att vi existerar hur ska vi då svara på frågan “Vem är du?”

Kanske är det lättast att fortsätta svara som jag brukar tills fler människor vet om att vi tillhör samma träd, samma kropp, samma enhet men egentligen borde vi alla svara:

Jag är en del av Gud som betraktar sig själv i alla andra.

Who am I and who are you?

In the past, that question for me would have included an answer such as what my name is, where do I live, where do I come from, what do I do, family situation and the like. Today, it is no longer as simple. How do you answer the question who are you?

In connection with my spiritual awakening, I have realized that I am not my name, I am not where I live or what I work with. Nor am I all my accumulated experiences from this life. I am so much more.

It is quite often that I hear that we are all one, that we are one big unit where everyone is connected, but what does that really mean? Mother Earth explained to me this way: Everything that exists comes from a primordial force, an energy consisting of a clear white light that is pure love. We often call that energy God. Everything that exists is a part of God, or the source of God one could say. You can also see it as we are all part of God’s body. If we imagine that God is a tree, then we are all parts of the same tree. Some parts are similar, but all have different tasks. Many live apart from each other but are connected just like the leaves on the tree. What I do on my side of the tree can be perceived by those on the other side of the tree because we are connected. Apparently, we are completely different parts of the tree, trunk, roots, branches, twigs, leaves and flowers, but together we form a unit that we call tree. Inside the trunk, water flows to supply the entire tree with life-giving nutrients taken up by the roots. At the same time as the leaves receive energy from the air and light to other parts. The tree is inhabited by all kinds of microscopic organisms, insects, birds and animals. All equally important. If you ask the leaf – Who are you? Will you then receive an answer in the form of a name, where on the tree it sits or its task on the tree? Or will it simply say I am part of this tree.

If I am part of everything but experience myself as a separate entity, why do I do that? Mother Earth has explained to me that when we are born into a physical body, we still have the connection with everything ready for us. But over time we learn from our parents, siblings and other people around us that we are different individuals and gradually most of us lose touch with our origins. When we lose that connection, we become lost. What is it really that says we exist at all? To know that you exist, you need to put yourself in relation to something else. Mostly in relation to the people around you. We do this by getting confirmation in different ways. How we receive confirmation is very different depending on how and when our environment reacts to us. This creates an ego (self) that grows in step with the affirmations we receive. Depending on how attentive our surroundings are to us, our expressions are used to find confirmation in different ways. If you have parents who pay attention to you and give you a lot of praise, you get your confirmation by being good. For others who grow up with an environment that barely sees them, it can take on completely different expressions. You might start getting up to mischief and crazy things because that’s the only way your parents notice you. It may happen that they get angry and scold you, but they see you anyway. That’s how you know you exist. If the ego is the self and the ego exist only so that we know we exist, then how are we to answer the question “Who are you?”

Maybe it’s easiest to keep answering as I usually do until more people know that we belong to the same tree, the same body, the same entity but really, we should all answer:

I am a part of God who sees himself in everyone else.