Andligt uppvaknande

Måsens väg

I måndagens inlägg skrev jag om Moder Jords önskan att jag skulle förmedla vidare allt jag lärt mig av henne och andra naturandar. Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville skriva en bok och påbörjade processen redan 2007.

Den här processen pågick sedan under många år. Jag fick helt enkelt inte till det. Gång på gång började jag skriva men fastnade och fick lämna det. Det jag inte förstod var att mitt liv är dedikerat det här syftet. Jag försökte skriva utan att blanda in mig och mitt liv i det hela. Mitt personliga syfte var att skriva boken som om vem som helst hade kunnat skriva den. Det var naturandarnas kunskap som skulle förmedlas, ansåg jag. Problemet var dock att när jag hade fått kunskap till mig så implementerade jag det i mitt liv och att försöka förmedla det utan att blanda in mina erfarenheter och insikter blev en omöjlighet. När jag sedan försonades med den tanken att jag skulle skriva utifrån mig själv så gick det sedan väldigt fort. Jag hittade en liten skrivarstuga i Dalsland där jag satt. Första tillfället var jag där i fem dagar sedan var det vid fyra tillfällen till över långhelger. När april kom började jag närma mig slutet av boken och fick till mig att jag skulle överlämna den i en liten eldsceremoni under en resa upp till Värmland.

Eldsceremonin

Manuset till boken hade jag nu skrivit färdigt, tyckte naturandarna. Själv hade jag helst behållit det för mer genomgång. Strax innan jag åkte upp till Värmland drog en väninna ett tarot-kort för min räkning. Ett kraftdjur skulle dyka upp i min närhet vars visdom skulle leda mig. Någon vecka innan jag åker till Värmland är det en skock måsar som beter sig mycket märkligt i min närhet vilket fångar min uppmärksamhet. Jag förstår omedelbart att det är säkert måsens visdom som jag ska få med mig. Jag kollar i Solögas bok Djurens språk vad den har att säga mig:

Dina vingar bär dig vart du vill, så lite till dig själv och din egen förmåga. Min gåva till dig är att känna tilltro till dig själv.

När jag frågade Moder Jord om detta budskap sa hon att boken ska följa måsens väg. Dess vingar ska få den att spridas och måsen kan bära den över haven.

I Värmland

Jag skrev ut bokmanuset, rullade ihop det och band ett sidenband runt. Inuti stoppade jag fem kristaller som varit med mig under hela tiden jag skrev boken, på inrådan av Moder Jord. Jag och min man, som följde med mig till Värmland, utförde sceremonin tillsammans. Vi la manuset på en glödbädd i en klotgrill vi hade fått låna. Vi stod en stund och tittade på pappersrullen som försvann mer och mer när jag helt plötsligt ser en mås som har satt sig på huset intill. Värmland är inte en plats man tänker sig att se måsar. Jag påpekade det för min man som vänder sig om och tittar. Även han tycker det är lite märkligt. Efter ytterligare en liten stund säger min man till mig att måsen har flyttat på sig. Den satt nu på en gren i en stor ek som stod intill huset. Min man påpekar för mig att måsen har inte gripklor utan labbar till fötter. Undrar hur den håller sig kvar?

På väg hem igen

Dagen efter åker vi hemåt. I utkanten av Karlstad stannar vi till för att ta en fika vid ett trevligt franskt konditori där vi sätter oss på uteserveringen. Uteserveringen är avgränsad med större blomlådor i trä och i blomlådorna hade de stuckit ner vanliga armeringsnät. Vi sätter oss vid ett bord alldeles intill en av blomlådorna. Medan min man är inne på konditoriet för att handla sitter jag kvar och väntar vid bordet. Helt plötsligt kommer en mås inflygande och sätter sig på armeringsnätet och sitter och tittar på mig i några minuter innan den flyger igen. Hur det ens var möjligt för den att sitta där med sina labbar till fötter förstår jag inte. Den gungade betänkligt fram och tillbaka.

Måsens väg

Väl hemma igen inser jag att jag kan ju inte göra några ändringar i manuset nu. Boken är inte längre min så det är bara att skicka in den och se om det är något förlag som vill ta sig an det. Jag skickar det först till nio olika förlag som jag hade fått rekommenderade men redan efter ett par veckor är det på nytt en flock måsar som beter sig konstigt och jag inser att det är något jag behöver göra. Efter lite funderingar frågar jag en kvinna som är skribent om hon har något förslag vart jag kan skicka bokmanuset. Jag får två förslag varav det ena är Förlagshuset Siljans Måsar. Jag skickar in manuset och det tog inte mer än någon vecka så får jag svar från dem att de gärna vill ge ut boken.

Sedan boken kom ut har jag ägnat mycket tid åt att åka runt med den på olika event. Två gånger har jag blivit påmind om att boken inte är min så jag ska inte lägga min energi på att försöka sprida och sälja den. Första gången var det genom en författarkollega som fick kontakt med en av mina guider i mars och andra gången, helt nyligen, var det genom min dotter som har kontakt med Ärkeängeln Daniel. Båda två har påpekat att jag har annat arbete att göra så boken ska jag överlämna till dem att sprida.

Mycket av mitt liv har varit på det här viset. De leder mig och visar mig vägen och ger mig hintar på olika vis. Jag har inte alltid varit så lyhörd för deras ihärdiga försök att kommunicera med mig men de har tålmodigt hållit mig och fortsatt att guida mig. Den väg jag nu ska gå kan jag ännu bara ana men det tar jag vid nästa tillfälle.

The way of the seagull

In Monday’s post, I wrote about Mother Earth’s wish that I pass on everything I learned from her and other nature spirits. I decided quite early on that I wanted to write a book and started the process back in 2007.

This process then went on for many years. I just didn’t get it. Time and time again I started to write but got stuck and had to leave it. What I didn’t understand was that my life is dedicated to this purpose. I tried to write without mixing me and my life into it all. My personal aim was to write the book as if anyone could have written it. It was the nature spirits’ knowledge that was to be imparted, I thought. The problem, however, was that once I had received knowledge, I implemented it in my life and trying to convey it without mixing in my experiences and insights became an impossibility. When I then came to terms with the idea that I would write based on myself, it went very quickly. I found a small printer’s cabin in Dalsland where I sat. The first time, I was there for five days, then it was on four more occasions over long weekends. When April came, I began to approach the end of the book and Mother Earth told me that I should hand it over having a small fire ceremony during a trip up to Värmland.

The fire ceremony

I had now finished writing the script for the book, thought the nature spirits. Personally, I would have preferred to keep it for more review. Just before I went up to Värmland, a friend drew a tarot card on my behalf. A power animal would appear in my vicinity whose wisdom would guide me. About a week before I go to Värmland, there is a flock of seagulls that behave very strangely in my vicinity, which catches my attention. I immediately understand that it is surely the wisdom of the seagull that I will take with me. I look in Solöga’s book Animal Language to see what it has to say to me:

Your wings carry you wherever you want, so trust yourself and your own ability. My gift to you is to believe in yourself. 

When I asked Mother Earth about this message, she said that the book should follow the path of the seagull. The seagull can carry it across the seas and its wings will help it to spread.

In Värmland

I printed out the book script, rolled it up and tied a silk ribbon around it. On the advice of Mother Earth, I put five crystals inside that had been with me throughout the time I was writing the book. Together with my husband, who came with me to Värmland, I performed the ceremony. We put the script on a glow bed in a ball grill we had borrowed. We stood for a while looking at the roll of paper which disappeared more and more when suddenly, I see one seagull that has perched on the house close by. Värmland is not a place you think of seeing seagulls. I pointed it out to my husband who turns and looks. Even he thinks it’s a bit strange. After another little while, my husband tells me that the seagull has moved on. It was now sitting on a branch of a large oak that stood next to the house. My husband points out to me that the seagull does not have claws but paws for feet. Wondering how it holds up?

On the way home again

The next day we go home. On the outskirts of Karlstad, we stop to have a coffee at a nice French patisserie, where we sit in the outdoor seating area. The seating area is demarcated with large wooden flower boxes and in the flower boxes they had put down regular reinforcing mesh. We sit down at a table right next to one of the flower boxes. While my husband is inside the patisserie to shop, I remain waiting at the table. Suddenly, a seagull comes flying in and sits on the reinforcing mesh and looks at me for a few minutes before flying off again. How it was even possible for it to sit there with its paws for feet, I don’t understand. It rocked precariously back and forth.

The seagull’s way

Back home, I realize that I can’t make any changes to the script now. The book is no longer mine, so I just send it in and see if there is a publisher who wants to take it on. I first send it to nine different publishers that I had been recommended, but already after a couple of weeks it is again a flock of seagulls behaving strangely and I realize that there is something I need to do. After some thought, I ask a woman who is a writer if she has any suggestions where I can send the book manuscript. I get two proposals, one of which is Förlagshuset Siljans Måsar (The publishing house the Seagulls of Siljan). I send in the script and it didn’t take more than a week or so to get an answer from them that they would like to publish the book.

Not mine to sell

Since the book came out, I have spent a lot of time traveling around with it at various events. Twice I’ve been reminded that the book isn’t mine, so I shouldn’t spend my energy trying to spread and sell it. The first time it was through a writer colleague who got in touch with one of my guides in March and the second time, very recently, it was through my daughter who has contact with Archangel Daniel. Both have pointed out that I have other work to do so I will hand the book over to them to distribute.

Much of my life has been this way. They guide me and show me the way and give me hints in different ways. I have not always been very responsive to their persistent attempts to communicate with me, but they have patiently held me and continued to guide me. The path I will now take I can only guess now, but I will write about that at the next opportunity.