Med anledning av att vi lever i en värld där många av oss börjar ifrågasätta vår egen sanning. Om människans ursprung och varför vi är här. Så vill jag dela ett minne från ett tidigare liv som jag har fått till mig. Jag fick det till mig i samband med att jag frågade mitt inre varför jag slutar med allt jag provar på så fort jag blir bra. Snabbt fick jag till mig tre tidigare liv som handlade om ond bråd död. Det sista minnet kom lite senare med samma tema men den här gången var minnet väldigt påträngande och riktigt jobbigt. Det handlar om Isis och Helios.

Om minnet kom till mig utifrån min fråga eller om det är ett kollektivt minne vet jag inte. Ni som har läst min bok känner igen berättelsen. Jag kommer dela upp den på två gånger. Idag får du själva minnet från det livet och förklaringarna kring det. Resten kommer vid nästa tillfälle.

Isis och Helios

Jag befinner mig i en grotta. Här är kallt, fuktigt och mörkt. Jag ligger på golvet och det värker överallt. Mannen som är mitt liv och min kärlek har spärrat in mig här. Slagit mig sönder och samman. Jag förstår ingenting. Vid det här laget hade Isis ögon vant sig vid mörkret. Grottan var ganska stor och tom. Hela hennes kropp skakade både av chock och av köld. Hon förstod ingenting och undrade vad det var som hände.

Isis var omtöcknad och hade svårt att samla sina tankar. Hon tyckte hon hade legat där i dagar och undrade var han var någonstans.
Samtidigt både fruktade hon och önskade att han skulle komma tillbaka. Önskan att få reda på varför han slog henne var stark. Att förstå
vad det var som pågick. Men rädslan över att han skulle fortsätta att slå henne innan hon hann samla sig var överväldigande stor.

Livet tillsammans

Isis och Helios hade levt sida vid sida under lång tid. Tillsammans med några hundra andra individer hade de fortsatt med den gudomliga skapelsen här på Jorden. Allt hade gått som planerat och de hade levt i samklang med Moder Jord och allt som fanns omkring dem. Den
lilla gruppen samarbetade med varandra och levde i symbios med naturen runt omkring dem. Livet var behagligt och alla njöt i fulla drag.
Isis och Helios var de första själarna som föddes. Guds första försök att skapa liv av hans liv. Därefter kom fler och fler.

Guds skapelse

De var alla delaktiga i skapelsen av den fysiska världen. Det var en fantastisk tid att se allt ta form. De kunde följa växlingarna på nära håll och se hur de olika skapelserna kom och gick. Det enda som saknades var möjligheten att få uppleva det hela på plats. Att vara en del av skapelsen. En idé började ta form och det beslutades att man skulle skapa människan för att de som andliga varelser skulle kunna leva i fysisk
form. Då skulle de kunna uppleva allt med egna sinnen, samtidigt som de fortsatte skapelsen på plats. Det var en genial idé.

Livet på jorden

Ingen av människorna hade någon aning om hur länge de hade levt på Jorden. Tiden är irrelevant när man har evigt liv. De skapade hela tiden nya frukter och grödor som de kunde avnjuta, vackra platser som de besökte och djur av alla de slag som de kunde kela med eller bara glädjas åt. Man levde ett lustfyllt liv. Över tid hade de upptäckt njutningen och vad den innebar. Det var njutningen som till allt större del styrde människornas fortsatta skapelse. Det fanns egentligen ingen gräns för vad de kunde hitta på. Isis största glädje och njutning var att få skapa i naturen tillsammans med Moder Jord och Helios. Han var hennes tvillingsjäl, hennes motsats.

Eteriskt liv

I samband med att Gud upptäckte att han kunde invertera ljuset och på så vis få fram en motsatt bild började livet att ta form. Tvillingsjälar är varandras motsatser och speglar varandra. Under tiden på Jorden hade Isis och Helios liv bundits samman mer och mer. Känslorna de hade
för varandra som fysiska varelser var starka. Som själar kunde de förnimma det, men de hade aldrig kunnat känna det eller inse hur det
kunde kännas. På sista tiden hade dock Helios inte varit sig riktigt lik.

Konflikten

Deras djupa samtal blev färre och Isis känsla av att han höll sig undan växte sig allt starkare för var dag. Hon såg att några av de andra i omgivningen tittade lite konstigt, men hon antog att de också såg att det var något annorlunda med Helios. De andra pratade lite sinsemellan, men Isis var alltför upptagen med sitt skapande så hon tänkte inte så mycket på det mer än att det säkert skulle gå över.

Atos, en av de andra männen i gruppen, hade börjat närma sig henne. Han verkade mest nyfiken och ställde frågor om hennes skapande. Det var allmänt känt att Isis var den absolut bästa av dem i skapandet. Hon visste att de andra tyckte att hon var helt fantastisk i sitt skapande, så hon tog det mest som en komplimang med alla hans frågor. Under flera dagar pågick hans uppvaktning och hans aldrig sinande ström av frågor.

Strax innan Helios sinne blev som förbytt kom Atos fram till Isis och viskade i hennes öra att han ville bli lika bra som hon och frågade om hon ville hjälpa honom. Han skrattade lite generat när han sa det. Isis vände sig mot honom, skrattade lite generat hon också och sa glatt att självklart kunde hon det. I nästa ögonblick såg hon ur ögonvrån hur Helios stormade emot dem.

Ilska och hat väcks till liv

Med ett par långa kliv var han framme. Han slängde Atos åt sidan och tog tag i Isis långa blonda hår och böjde hennes huvud bakåt. Han stirrade ner i hennes blå ögon med sina svarta. Det formligen lös av raseri ur hans ögon. Han slog henne hårt i ansiktet och släpade henne fram till en närliggande grotta. Hon hann se att Atos låg kvar på marken, förskräckt. Även de andra såg helt tagna ut. Vad var det egentligen
som pågick? Isis förstod ingenting.

Hon visste inte hur länge hon hade legat i grottan. Det kändes som dagar. Helios hade varit inne ett par gånger. Ömsom skrikit åt henne och ömsom muttrat. Där emellan hade han både slagit henne och sparkat henne. På avstånd hade hon kunnat höra några röster men hon hade inte kunnat urskilja vems eller vad som hade sagts. Allt hade varit ett enda töcken. Helios stormar in i grottan igen.

Jag stönar och försöker prata men har svårt att få fram orden. Allt värker i kroppen och jag har svårt att forma munnen. Om jag bara kan få veta varför han är så arg. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Knappt aldrig någon ilska över huvud taget. Hans energier känns helt
annorlunda, trasiga på något vis. Dessa tankar hann gå igenom mitt huvud innan han nådde fram till mig där han återigen tog tag i mitt hår
och började slå mig. Hårt, hårt! Allt svartnar.

Att förlusta sig med sex, mat och drycker blev allt vanligare och drev människan vidare mot tragik.